Nu har jag haft min Nikon D80 i 1 år. Det har verkligen inte varit en love story, utan det har bara varit en ständig kamp. Bear in mind att jag faktiskt har fotograferat i snart 10 år, jag kunde faktiskt redan en del när jag skaffade mig min D80. Men, min D80 var min första systemkamera.
Jag har aldrig kunnat ta fram kameran, sätta den i det helautomatiska läget och sen ta pangbilder. (För att nudda vid den eviga debatten: en kamera tar inte automatiskt bra bilder, det krävs faktiskt en människa som vet vad hon gör också...) Visserligen har jag höjt mina krav på mig själv för varje bild jag tagit, men det är så mycket att förstå med kameran. Så mycket att lära känna.
Men häromdagen var jag med om något fantastiskt härligt. Jag var ute och fotograferade och då slog det mig plötsligt att jag för första gången litar på min kamera. Jag vet att det låter helsjukt och det _kan_ vara så att jag sitter iförd tvångströja när jag skriver detta inlägg. Men tidigare har det varit så att kraven har varit så höga på mig själv att lära mig kameran. Begränsningarna har i allra högsta grad legat hos mig själv och min okunskap. Men nu kan jag alltså för första gången känna att jag och min kamera kan _samarbeta_.
Med detta säger jag inte att det inte längre är en kamp att ta bra bilder (för den kampen tror jag aldrig någonsin tar slut), men äntligen har jag nått punkten då jag förstå min kamera så mycket att jag faktiskt kan lita på den. Jag har fortfarande mycket kvar att lära om just den här kameran, men jag har kommit så långt att det kanske iaf börjar bli en
love story :)
Ja, så blev det ytterligare ett sånt där märkligt poetiskt inlägg om en teknisk pryl. Det är bara för er att vänja er.
