fredagen den 17:e februari 2012

Varför jag anser att LCHF är ohållbart (och vad jag istället tycker ÄR hållbart)

Låt mig börja med att säga att jag är helt införstådd med att ALLA tror att sin egen "diet" är den enda rätta. Det är lite som religion, att alla har sin egen tro och att för var och en av alla människor så är just den den enda som är rätt, riktig, logisk och korrekt.

Framför allt är det som uttrycket "egna barn och andras ungar".

LCHF är en diet som innebär att man begränsar sitt kolhydratintag till ett minimum, men istället har ett väldigt högt fettintag. Bara när jag skriver den där senaste meningen så kommer jag till att tänka på följande gamla 50-talsreklam:


Förr var man helt säker på att smör "oljade" in blodådrorna och höll dem friska. Idag vet vi ju att just den principen, den dör man av.

För att en diet ska vara framgångsrik (vi pratar alltså om en situation där man vill gå ner i vikt) så är kravet att det inte ska vara en diet. Det svenska uttrycket "att gå på en diet" innebär ju att man anammar en annan kosthållning under en tid för att nå dit man vill. Det kan vara genom att äta massor med grapefrukt, bara äta de där förbaskade pulversopporna (bara det skräpet är ett lååååångt kapitel om ondska i sig), bara äta rå mat som inte blivit uppvärmd, att man äter 33% vardera av protein, kolhydrater och fett (ISO-dieten, om någon undrar), osv. osv. Och mitt i allt det där finns även LCHF-dieten.

Till LCHF-dietens försvar så kan jag ju nämna att av alla dieter så är LCHF den diet som är närmast det som en diet måste vara, istället för att vara en diet, för att lyckas: en livsstilsförändring.

För anledningen till att dieter inte fungerar är för att det finns ett slut på dem. Säg jag lever på pulvermat i ett par månader och går ner i vikt så att jag når mitt mål. Sen då? Jo sen börjar jag äta vanlig mat igen. Jag har egentligen inte löst ett enda av mina (uppenbarligen) matrelaterade problem genom att äta pulver, för jag går tillbaka samma väg där jag kom ifrån och återgår till samma mat och samma beteende som tidigare. Och därför kommer jag att gå upp i vikt, antagligen dessutom mer än vad jag gått ner.

För gemene man tycks LCHF betyda bacon-buffé. Att leva på kött, nötter, frön, fisk och alger är mycket dyrt, och dessutom vill jag framföra ett stort grattis: dessa hundratusentals (miljoner?) människor som LCHF-trenden tagit i sitt hårda grepp stödjer den obeskrivligt sjuka köttindustrin vi har idag (med undantag för de som köper bra lokalproducerat kött som kommer från friska och glada djur, men ärligt talat, dessa människor kan jag räkna på min vänstra hand). Grattis till er. Jag tänker inte ens gå in på de andra typerna av kritik som riktas mot LCHF, som till exempel att du kommer kunna glädja dig åt en framtid med blodproppar och hjärtattacker pga att i dina ådror rinner fett (till de som inte håller med mig tänker jag bara säga: vi får väl se).

Ni som går på LCHF-dieten, tänker ni leva efter den resten av livet? De flesta kommer nog säga "jaaaa!" och hävda att det faktiskt inte är en diet, utan det är i allra himmelska mening en livsstilsförändring. Enligt LCHF så finns det saker som är totalförbjudna: ris, pasta, potatis, bröd, godis och frukt. Känns det skönt att veta att ni ALDRIG MER I RESTEN AV ERA LIV får LOV att äta frukt igen? Godis? Chips? Öl?

Det jag vill hävda är att LCHF-dieten inte är anpassat för vårt samhälle. LCHF-fanatiker älskar att prata om hur LCHF innebär så naturlig och ren kost som människan ju faktiskt åt och fungerade efter i begynnelsen, på stenåldern! Tror ni inte att produktionsmöjligheterna och utbudet i de stora köpcentrena såg "något" annorlunda ut på stenåldern? Borde vi då inte gå tillbaka till att bo utomhus också? För våra kroppar är ju uppenbarligen gjorda för att vara utomhus eftersom vi var det i början av vår existens. Vår hud MÅSTE piskas av väder och vind dygnet runt, annars blir den sådär svag och man måste smörja in den med hudkräm (hujeda mig). Vad tusan, vi går tillbaka till stenåldersmodet också och klär oss i varsin bäver, eller vad säger ni?

Det finns en teknik för att hålla en bra kosthållning som faktiskt fungerar. Det är en livsstil i allra högsta grad, och den innebär att man kan äta VAD man vill. Detta betyder att den fungerar i vilket samhälle som helst, och inte bara i ett som har överskott på kött, och den passar för vilken plånbok som helst. Det är den allra mest grundläggande av tekniker, och den kommer att få dig att må precis lika bra, om inte bättre eftersom inget är förbjudet. Vilket gör det omöjligt att fuska eftersom det inte finns någon "förbjuden frukt" att ta till. Det handlar om att räkna kalorier. Ååååh vad ni suckar. Att räkna kalorier, det är ju så dammigt och gammalt, och inte alls nytt och fräscht och hippt som de dieter som tagit över världen idag.

Viktkontroll (vilket ju innefattar viktminskning, viktökning och att stå stilla i vikt) är bara enkel matematik. Det handlar om kalorier in och kalorier ut. Gör du av med mer kalorier än du får i dig så går du ner i vikt, och vice versa. Det är inte svårare är så, hur mycket folk än vill att det ska vara det.

Med den här metoden så kan du gå och fika precis var du vill och du kan äta på vilka restauranger du vill. Och du äter vad du vill. Allt handlar om "portion control", att reglera hur MYCKET av det man äter. Jag fattar ju att jag inte kan smälla i mig en hel chipspåse hur ofta som helst, men jag kan faktiskt ganska enkelt göra plats för (genom att jag tränar och/eller gör plats för det i den dagliga kalorimängden jag äter) en halv påse chips (alltså 150 gram) då och då och samtidigt fortsätta gå ner i vikt.

Det finns ett utmärkt verktyg för att räkna kalorier på internet, och det är Myfitnesspal, som förvisso är en engelsk sida, men det är det ställe som jag tycker har smidigast funktioner och tveklöst störst matdatabas (och där det är enkelt att lägga till ny mat som inte redan finns i databasen). Jag vet att det ska finnas svenska sidor också, men jag har googlat utan resultat.

Jag har gått ner 15 kilo med hjälp av att räkna kalorier. Det är inget tidskrävande (tvärtom, det är en väldigt enkel metod) och dessutom så lär man sig så otroligt mycket om all mat vi får i oss och om hur vår kropp fungerar, och det tycker jag faktiskt är det allra viktigaste och mest grundläggande när det handlar om att leva balanserat och i harmoni med sin egen kropp. När man hittar energibalansen, när man ger sin kropp friska och sunda rutiner i kosthållningen, så mår man bra. Man blir fjäderlätt, energisk, glad och mer psykiskt stabil. Det är inget som är unikt för någon av dieterna, utan det kommer från rutiner och balans.

Gör inte din viktkontroll svårare än vad det är. Jag tycker ärligt talat att det är helknäppt att någon har kommit på att vi ska äta som vi gjorde för två miljoner år sedan, och sedan har fått så många anhängare (förvisso så finns det många psykologiska aspekter som kan förklara det, och ännu fler historiska händelser som kan bekräfta det).

Till slut vill jag påpeka att jag absolut inte tvingar på någon annan mina idéer. Är du inne på min blogg och läser så är du det för att DU ville göra det. Inte heller säger jag att "du går på LCHF-diet, du är dum i huvet", det finns skäl för allt och om du trivs och mår bra av LCHF så är det jättekul för dig, det är bara det att jag har svårt att se hur du ska klara att leva efter det i resten av ditt liv, och jag är oroad för de negativa hälsoeffekterna som jag starkt tror till slut kommer bli oundvikliga för dig. Men jag dömer ingen, alla gör som de själva vill så länge det inte skadar någon annan. Dock vill jag rekommendera folk att inte bara hoppa på "första bästa" teknik för att gå ner i vikt, utan studera först, läs böcker om människokroppen, lär dig bruksanvisningen till hur din kropp fungerar. Lita aldrig någonsin blint på vad någon annan säger, särskilt inte när det handlar om din kropp, för den ska du vårda och ta hand om livet ut.

onsdagen den 8:e februari 2012

Om det finns EN enda låt i världen som INGEN får ha missat att höra innan de dör

När jag gick i gymnasiet hade jag en fantastisk lärare som höll i en handfull av Teknikprogrammets (Österport) kurser. För tillfället minns jag bara att han hette Peter. Eller, jag tror han hette Peter. (Till mitt försvar så är detta 10 år sedan och klockan är mycket). Jag hade honom i bland annat Operativsystem, Nätverk och Datakommunikation. Han var inte bara pedagogisk och kunnig (jag hade MVG i alla hans kurser, han var inspirerande), han var också underhållande. Det var inte bara det att han lärde ut hur asynkron och synkron överföring går till genom att dra paralleller till att ha sex i en vattensäng, han fick mig även att börja dyrka Deep Purple under en lektion då han visade den excellenta DVD:n Perihelion.

I och med det lektionstillfället så hade jag hittat världens bästa låt. Mitt sökande var över. Och det var så skönt. Låten heter "Sometimes I Feel Like Screaming" och är den mest dynamiska och vackert fulländade låt som finns. Den har alla element en låt ska ha. Och framför allt så har den Steve Morse, gitarrgeniet nummer 1.



Spana in Steve Morses bästa gitarrsolon vid 3:27 och särskilt 5:08. Jag hade aldrig tidigare förstått uttrycket att älska med gitarren (making love to the guitar), men efter detta så var det glasklart. Jag måste ha sett just de två delarna miljontals gånger under de här 10 åren!

Och fatta, när videon spelades in så var bandet Deep Purple 37 år gammalt! De hade hållit på och lira i nästan 40 år! Sångaren Ian Gillan är i videon 60 år gammal! Fatta vad grymma de är att kunna fixa de showerna de gjorde, så gamla!

måndagen den 6:e februari 2012

Dagens penn-nörderi



Dagens inköp bestod av en liten näve pennor:
  • Staedtler Graphite 771 - en underbart bekväm 1.3mm stiftpenna. Perfekt att rita med! 59:-
  • Pilot Super Grip 0.5 - en helt vanlig 0.5mm stiftpenna. Jag köpte den enbart för att den hade en så härlig färg. 22:-
  • Pentel EnerGel Deluxe RTX Liquid Gel Pen - fast jag är en penn-nörd så har jag aldrig provat en Energel-penna. Jag blev dock så imponerad av den i butiken att det blev inköp. Färgen är en sjukt bra pigmenterad djup lila färg. Mums! 29:-

Det där med pennor är väldigt noga för mig. Det är inte så att jag måste ha dyra tjusiga Mont Blanc-pennor, absolut inte, utan det är snarare tvärtom. Det finns en tjusning i att lyckas hitta guldkorn bland de helt vanliga "billiga" pennorna som ligger i en prisklass som är cirka 5-60 kronor. Mer behöver det faktiskt inte kosta. Min absoluta favorit är den coola Uni Power Tank Eco, och den kostade 29:-! Den är extremt skön att både hålla i och skriva med. Den är tillverkad av restprodukter från pennfabriken. Som till exempel gummigreppet som är gjort delvis av träflis som blivit över när de tillverkat blyertspennor! Det låter knasigt, men det är sant, och det är inte så att man får träflisor av den utan det är verkligen en känsla av att det är enbart gummi man håller i. Luktar man på gummit så luktar det starkt av blyertspenna! Hur härligt som helst ju :) Dessutom så har den den berömda patronen som har så högt tryck att pennan aldrig kommer faila dig: den skriver upp och ner, på våta ytor, ner till -20° och... i tyngdlöshet :)


fredagen den 3:e februari 2012

Ett sånt jäkla bra träningspass!

I eftermiddags hade jag mitt bästa styrketräningspass någonsin. Allt var rätt! Det kändes rätt, det gick rätt. Då blir man så himla glad! Och dessutom så förtjänar man extra mycket att mysa i soffan hela kvällen. I pyjamas :)



torsdagen den 2:e februari 2012

Innehållet i presenten

Häromdagen fick jag en present av pojkvännen och innehållet var en presentförpackning från The Body Shop med deras nya chokladprodukter!! Lycka! Jag har världens bästa pojkvän! :)




onsdagen den 1:e februari 2012

En NY MP3-spelare!

Ny teknik är mig sällan förunnat, men igår blev det trots allt dags för en nyinvestering. Jag är smått beroende av att ha en MP3-spelare; mina hjärnvågor opererar i takt till musik, och utan musik dör jag sålunda lite inombords. Jag hade en trogen iPod men efter ett par år (vilket visade sig vara för ett par månader sedan) så lämnade stereoljudet ena örat för gott. Så alltså, istället för att tack vare för hög ljudvolym bli döv på båda öronen så riskerade alltså nu ena örat att hållas intakt. Min hörsel skulle bli sned!

När man, som jag, lyfter skrot på gymmet så MÅSTE jag ha en MP3-spelare, så är det bara. Vem var då så himla gullig och sponsrade en SPLAJS ny MP3-spelare till mig? Pojkvännen. Detta ständiga svar på livets mysterier.

Min nya dunkadunkamojäng är en Philips GoGear Vibe och den är rooosa!


lördagen den 28:e januari 2012

Shopping, och fan vad snygg jag är i håret idag

 Idag var en sån där UNDERBAR dag när man vaknar och upptäcker att håret ser fantastiskt ut!
 Det ligger precis som det ska, och det är till och med nästan på gränsen till lite fluffigt!



Jag köpte lite grejer idag. Inte så att det var lyxshopping precis eftersom allt var sådant jag verkligen behövde:
  • Probiotika - jag är laktosintolerant så yoghurt är varken ekonomiskt eller lättillgängligt för mig, så därför har jag inga bra källor till de där bra bakterierna. Förrän nu alltså, när jag kan köpa dom i tablettform.
  • Dagkrämen L'oreal Triple Active Day - jag letade läääänge innan jag hittade en dagcreme som inte hade som enda syfte att eliminera rynkor. Seriöst, jag är inte ens 30, jag ska inte behöva bry mig om sådant på länge!
  • Nivea Visage Clear-up Strips - När jag var inne på Åhléns så hade de dessa till 25% rabatt så de kostade bara 41 kronor! På H&M där jag brukar köpa dom så kostar dom faktiskt 60 spänn!
  • Mascaran L'oreal Telescopic Clean Definition - Jag har använt Telescopic Carbon Black innan och tyckte då att den var toppen förutom att den blev väldigt klumpig. Jag tror den här kommer lösa alla mina problem :)
  • Nutisal Enjoy Mix - Inte utan min nötmix! Nötter är jätteviktigt för våra kroppar, särskilt om man, som jag, äter i huvudsak vegetarisk kost. När man utesluter kött ur kosten går man miste om vissa aminosyror (proteiner) som vi verkligen måste ha. Det gäller att plocka olika sådana ur andra matkällor istället, vilket inte blir helt samma sak men så nära man kan bli. Nötter innehåller lite grand av det som är jätteviktigt för oss.


Nu blir det dock en skvätt träning <3

fredagen den 20:e januari 2012

Därför misslyckas Biggest Loser Sverige 2012 - ännu en säsong

Mitt förra inlägg handlade om mina första intryck av Biggest Loser 2012. Man kan inte säga att det var rakt igenom positivt. Efter att ikväll ha sett det tredje avsnittet så kan jag säga att jag inte kommer att följa serien mer. Den är så dålig att jag faktiskt börjar ta illa vid mig. 
 
Om vi börjar med det faktum att TVÅ av deltagarna hamnar på sjukhus i det tredje avsnittet. En med en tarmsjukdom som blossar upp och en som blir förkyld (?). Vidare så kunde en inte vara med i veckans utmaning för han har hjärtflimmer och får inte utsättas för stressmoment och en annan väljer att av privata själ lämna programmet. Varför blir det så här? Kollas inte deltagarna upp ordentligt innan de får vara med i programmet? Om en deltagare visar sig ha en obotlig tarmsjukdom som förutom att hans kropp inte kan ta upp näringsämnen som den ska också kan bli fysiskt sjuk när som helst av den (Chrons sjukdom), och han får träffa en läkare som ska vara knuten till Biggest Loser och hon säger att han inte får utsättas för tävlingar med stressmoment, är det inte då obeskrivligt ansvarslöst att låta honom faktiskt vara med i Biggest Loser?!


En av de stora skillnaderna mellan den svenska och amerikanska versionen är glädjen. I den amerikanska finns såklart massor med kamp, människor som utmanar rädslor och river väggar, och så finns där mycket glädje, man blir stolt över sig själv och varandra, man peppar varandra, och efter att ha sett ett sådant avsnitt känner jag en jäkla inspiration, jag vill sticka iväg och träna och prova något nytt sätt att träna på med en endaste gång! Efter varje avsnitt av den svenska upplagan däremot, så lämnas man med dysterhet. Det finns ingen glädje i programmet, bara allvar, och allt är så förbannat svenskt: allt från hur tränarna försiktigt försöker få deltagarna att träna till hur deltagarna står med händerna vid sidorna och passivt tittar på när lagkamraterna kämpar de sista sekunderna i veckans utmaning.



En av de största tabbarna i det här avsnittet var hur de tog han om situationen att två befann sig på sjukhus när det var dags för alla att vägas igen. Då gjorde man som så att man vägde dom på sjukhuset och använde deras siffror i tävlingen. De här människorna ligger alltså inlagda. Det visar sig att Robert (förkylningskillen?) har gått ner 6 kilo, och det är ju helt fantastiskt tycker man i programmet. Redan där kände jag avsmak. Killen är sjuk och behöver vård, och man bara glädjs åt att han har fortsatt gå ner i vikt? Sicken HYVENS kille han är som fortsätter att tänka på sitt lag och kämpar så för att gå ner i vikt FAST han är så dålig att han ligger på sjukhus och behöver vård! Den andre killen (Daniel?) har Chrons sjukdom och det visar sig att när man vägde honom på sjukhuset så hade han gått upp 4 kilo! Ve och fasa så hemskt! Såklart är det här ingen lagmänniska, snubben har ju varit så egoistisk att han gått upp i vikt och riskerat sitt lags garanti att få fortsätta vara med i Biggest Loser! Förvisso avslöjas det att har han fått kortison på sjukhuset och det förklarar säkert viktuppgången, men han åker ut den här veckan. Hans lagkamrat Astrid, den sure jäveln, får vara kvar.

En av tränarna, Olga, kräker under avsnittet ur sig det mest idiotiska någonsin. Hon säger att övervikt beror på att man är olycklig, och så förtydligar hon med att säga att man inte kan vara överviktig och lycklig på samma gång. Alltså ursäkta mig, men vilket jävla skitsnack! Om jag någonsin hade någon som helst liten respekt för henne innan så är den bortblåst nu.


Jag tycker att Biggest Loser Sverige är en bra uppvisning av vad som händer när en människa söker hjälp för något i Sverige. Lägg ner programmet innan fler människor fattar hur inkompetent allting är, för då kommer det bara bli ännu mer pinsamt!

torsdagen den 12:e januari 2012

Biggest Loser Sverige 2012

Nu har jag sett den här säsongens första avsnitt av Biggest Loser Sverige (Hallelulja för webb-tv!), och mina känslor är minst sagt blandade. Jag är ju ett stort fan av den amerikanska versionen av serien, Jillian Michaels är typ min husgud, och jag tror jag sett de flesta av de 12 säsongerna.

Även om jag tycker att det verkligen är toppen att de här människorna får hjälp, så känns det svenska programmet lite vattnigt, lite dassigt, i jämförelse med det amerikanska. Men, ingen kan göra tv som amerikanerna, det är väl sant. Jag känner till många av de sorgliga saker som händer med avstängda kameror i amerika. Som till exempel hur deltagarna fullständigt töms på vätska dygnet innan varje invägning. Extremt hård träning och hög värme i kombination med inget som helst vätskeintag, på det sättet kan man boosta sin viktnedgång med 1, kanske 2 kilo. Men bara för en mycket kort stund, annars kan man faktiskt bli sjuk och till och med dö. Jag undrar om de gör på det här sättet i Sverige. Jag hoppas innerligt inte det. Det är ingen teknik man vinner något på, man bara får lite tjusigare siffror, och sen måste man fortsätta göra det för annars har man mystiskt gått upp i vikt helt plötsligt.

Deltagarna i Biggest Loser Sverige 2012

Men, tillbaka till Sverige nu. Deltagarna för den här säsongen verkar snälla, så sammanfattar jag det. Robert är pajasen, även om han (som han själv säger) använder humor som en försvarsmekanism så är det underhållande. Jag tror han behövs, för det är ett väldigt stelt och stöppligt program. Astrid har ett helt hysteriskt rödkrulligt hår som är lite underhållande i sig. Anna har jättefina ögonbryn, om de bara inte hade varit så hårt markerade så hade de tamigtusan varit ännu finare! Slejman har det coolaste namnet. När Ralph har en skjorta på sig så förvandlas han till maffiaboss, och jag tror att den badboy-featuren kommer att krossa många tanthjärtan under säsongen. Rachelle är jättesöt, hon verkar vara en så genomsnäll människa, en sådan man vill ha som nära vän. Eftersom bara ett avsnitt har sänts så är det svårt att "lära känna" deltagarna, men det känns faktiskt som att förra säsongen hade många fler deltagare som stod ut och var speciella på olika sätt.

Bedriften att i första programmet springa 500 meter på tiden 2 minuter och 46 sekunder var oerhört bra. Jag har för mig det var Slejman som gjorde det? Dock känner jag att det är en så pass stor bedrift att han nästan inte hör hemma i programmet om jag ska vara ärlig.

En sammanfattning av första avsnittet: deltagarna anlände till slottet där de ska bo, sprang 500 meter och fick väga sig. That's it. En timmes tv-program som kunde gjorts på 10 minuter. Men jäklar vad mycket filmande det var av alla detaljer runt om i naturen runt slottet!

Jag är inte helt taggad inför Biggest Loser Sverige 2012. Jag tycker det ska bli mycket mer spännande med den amerikanska 13:e säsongen som drar igång snart, även fast Jillian Michaels hoppat av.

(Förresten, TV4:s egen sida om Biggest Loser Sverige är så urkass att det knappt är sant. Dock så finns det en fullproppad sajt som heter Biggest loser-klubben. Och tänk så praktiskt, man kan bli medlem där för 99-299 kronor i månaden! YAY!)