Michael Jacksons död

När jag hörde om att han hamnat på sjukhus för hjärtstillestånd den där kvällen när jag skulle gå och lägga mig, så förstod jag att han skulle dö. Jag har under de senaste ca 7 åren uppfattat honom som mycket bräcklig (såväl fysiskt som psykiskt), och det var väl det som fick mig att känna så. Men när jag morgonen efter läste rubrikerna så kunde jag ändå inte förstå det. Jag grät och grät och var så innerligt ledsen. Det var helt tomt inuti mig just då.

När jag var liten, kanske 6 år gammal, så fick jag en kassettbandspelare av min pappa. Till nästa födelsedag fick jag mina första alldeles egna kassettband (av pappa detta med): Arvingarna (Eloise) och Michael Jackson (Dangerous). Jag blev snabbt ett stort fan av både Arvingarna och Michael Jackson. Jag har gillat honom ända sedan dess. Jag har under de senaste åren tyckt att det varit så synd att det har blivit så mycket negativa skriverier om honom, alla skandaler och sådant. Man har fokuserat för mycket på honom som person, och helt glömt bort honom som den stora artist han faktiskt var.

Precis som Michael Jacksons pappa uttryckte det igår så är jag också ledsen över att alla dessa hyllningar till artisten Michael Jackson kommer nu, efter hans död, och inte när han levde. Tv-kanaler sänder hans musikvideor gång på gång, radiostationer spelar hans musik om och om igen, och det skrivs om hans storhet i tidningarna. Jag blir så ledsen över att han inte kan vara med och se allt detta.

Jag kommer aldrig glömma hans musik. Inte en enda låt.

Kranvattenkrisen tvingade mig slåss med pensionärerna på ICA

Jag bor i en liten stad, och jag råkar ut för att inte ha något vatten relativt ofta. Anledningarna är dels på grund av kommunen (då drabbas alla häromkring) och dels på grund av hyreshuset (då drabbas bara jag och mina grannar). Det är å-vatten i det kommunala vattnet, det är ombyggnader, det är vattenledningsarbeten osv. osv., och nu senast är anledningen okänd. Men inget av mina ögonbryn höjs. Det här är vardagsmat.

Med största säkerhet har det hela gått ut i radio och lokal-tv; att det inte finns något vatten i hela staden, och att det finns vattentankar utplacerade på diverse olika ställen om man vill ha vatten. Jag tänker ganska rationellt; vattenavsaknaden lär ju inte vara särskilt länge (eftersom även kommunen behöver vatten så är det här en av extremt få (kanske den enda) incidenter som kommer tas omhand supersnabbt).

Klockan 08 öppnade ICA. Jag tänkte minsann inte gå och hämta vatten från en officiellt utplacerad tank. Stå där som kreatur och köa, och (det som skrämmer mig mest:) tvingas småprata och kommentera det faktum att vi inte har kranvatten med pratsjuka morgonpigga pensionärer. Jag var på väg in i affären klockan 08:05. Då hade jag passerat en strid ström av pensionärer och medelålders folk som kom ut med nävarna fulla av vatten (vi snackar 2 st 6-pack stora vattenflaskor). Väl vid vattenhyllan (dit jag gick direkt) var det bara att konstatera att pensionärerna rensat ut allt bubbelfritt vatten på bara 5 minuter. Kvar fanns några få flaskor neutralt kolsyrat vatten. Och inte en enda flaska smaksatt vatten var plockad.

Alla framför mig i den låååånga kassakön hade minst en 6-pack vattenflaskor (alltså 9 liter vatten!). De flesta hade två packar... Nästan alla var pensionärer. Min plan redan innan jag kom in på ICA var att köpa två flaskor. 3 liter vatten. Då har jag så att jag klarar mig både vad gäller dricka och matlagning (även om det är kolsyra i). Vid en större vattenkris känner man ju alltid nån utanför staden som man kan t.ex. duscha hos (om inte det organiseras lokalt på något sätt).

Jag slår vad om att dessa människor jag tidigare nämnt kommer att lämna tillbaka allt vatten till affären så fort krisen är över (vilket den faktiskt är i skrivande stund). För 18 liter vatten skulle de ju tvunget ha, tvåpersonshushållet. Trist för barnfamiljerna i sådana här situationer kan jag tycka.

Ja, jag är bitter.

Använder man polarisationsfilter så ser man bottnen...

Och om man använder vidvinkelobjektiv i den vinkeln så ser det ut som man är världens mest hjulbenta person...

Fortfarande massor med foton...

Det känns som jag går igenom bilderna i evigheter... Just nu försöker jag främst skriva beskrivningar till varje bild så att jag vet varför jag har fotat den. Och det är inte det lättaste alltid. Nedan bjuder jag på en bild från Disneyland Paris.

Jag har köpt Moleskine-böcker!

På översta bilden ser ni böckerna jag köpte! En adressbok och en 18-månaderskalender (där man fick en minianteckningsbok på köpet). Och på bilden undertill så ser ni adressboken och kalendern efter att jag pimpat dom. Monsterna är egentligen väggdekaler (från Panduro). Åh vad jag är lycklig! :)

Vad finns i min smink-necessär?

What's in my makeup bag?, originally uploaded by mystica_l0v3.

Bearbetar semesterbilder...

Semesterbildsantalet, som häromdagen var 1857, är efter första utgallringen nu nere på 1162. Det gläder mig. 695 bilder har alltså strukit med, vilket känns smått fantastiskt skönt. Det är inte så att jag hyser agg mot foton i allmänhet, men om man ska vara riktigt ärlig så tar man många bilder som är totalt onödiga. Bara för att man har digitalkamera liksom, och det inte längre _kostar_ något att ta en bild.

Det finns få saker som är SÅ irriterande som folk som tvunget ska posta flera foton av samma sak. Det här gäller alla fysiska fotoalbum och onlinemedium som t.ex. Flickr, Bilddagboken och bloggar. Ibland vill man föreviga, säg, en blomma. Och så tar man ett par bilder. När man kommer hem och ser bilderna i datorn så är alla 5 fotona man tagit bra. Så då finns det ingen anledning att radera några, eller hur? Visst, bilderna ser exakt likadana ut, fast kameran har blivit flyttad en millimeter till höger när en av dom togs, men det är ju ingen av bilderna som är direkt suddig. Och ska man sen lägga ut dom på sitt favorit-online-medium så är det lika bra att posta alla 5 bilderna, för alla var ju bra.

Det är precis DEN mentaliteten som i hemlighet får mig att ligga vaken om nätterna, vändandes och vridandes i ren ångest! Detta onödiga slöseri av bandbredd, lagringsutrymme och människors tid!

Alla ni som krampaktigt håller fast vid varenda en av de foton ni tar (även de suddiga!): sluta upp med det omedelbart! Ta itu med ert liv och radera de dåliga bilderna! Låt inte den ständiga mångfalden vi konstant lever i i dagens samhälle sluka min bandbredd!

Nu känns det bättre. Nu kan jag nog sova lite inatt trots allt ;)

Moleskine-passion

SOM jag ångrar mig att jag inte köpte Moleskine-böcker i Barcelona, när jag hade chansen... Moleskine är ett märke på anteckningsböcker, och om jag ska vara helt ärlig så är de inte sådär jättesnygga, inte originalen som är svarta i alla fall. Moleskine-anteckningsboken fanns på 1800-talet och det sägs att det t.ex. Hemingway och Picasso använde dessa flitigt. Idag finns dom i alla möjliga utföranden: olika sorts dagböcker, linjerat, rutat, blankt, stads-resedagbok (specifikt för en stad, och då är där stadskarta i också!) osv osv osv osv osv osv. Och alla ser de likadana ut. Svarta. Men nu i Barcelona såg jag även tvåpack med glada pastellfärger, dom var mycket lockande. Men så är det ju det här med priset... Dom är nämligen dyra. Men gud vilken känsla det är i dom. Kvalitet ända ut i spetsarna. Ja det är antagligen en slags trendighet man lockas av, men jag har alltid älskat skrivböcker och skrivmaterial så ni fattar ju att jag är lite skadad redan från början.

Här kan ni se vackra och inspirerande bilder från Moleskine-anteckningsböcker som ägs av smått konstnärligt lagda tjejer och killar: http://www.smashingmagazine.com/2008/10/22/moleskine-art-beautiful-examples-and-talented-artists/

Hemma igen!

Jag vet att det har varit otäckt tyst på bloggfronten under de senaste tre veckorna. Men jag har varit iväg på långresa! Tre veckors roadtrip i Europa! Nu är jag hemma igen, och jag har massvis med foton att kunna producera blogginlägg av. 1857 stycken om jag ska vara exakt. Och först ska denna (alldeles för höga) summa ner med minst ett par hundra. Bästa kompisen E har ju lärt mig att njuta av att göra mig av med saker. Och att effektivisera en redan ohanterlig fotosamling är nog, trots allt, ganska bra. Foto foto foto...

Men jag måste försvara mig med att jag inte har fotograferat "hela tiden" (som jag annars brukar bli beskylld att göra), utan jag har lagt band på mig och verkligen försökt njuta av mycket med bara mina egna ögon. Jag är nöjd.

Bilderna blev sådär. Jag och min kamera har inget särskilt passionerat förhållande måste jag medge. Vi kommer inte överens hela tiden. Under resan hade jag bara med mig ett (1) objektiv: Nikkor 18-135mm. Förutom att vara ökänt för att få glappkontakt med kamerahuset så är det också bra på att (försöka) jaga fokus. Men med tanke på att mitt andra objektiv är ett "nifty fifty" så var det inget snack om saken när jag bestämde vilket som skulle få följa med. Vackra kustlandskap är inte kul med 50mm. Men Nikkor 18-135mm blir aldrig så skarp som Nikkor 50 (1,8), det är väl det jag tjurar för.