Mitt förra inlägg handlade om mina första intryck av Biggest Loser 2012. Man kan inte säga att det var rakt igenom positivt. Efter att ikväll ha sett det tredje avsnittet så kan jag säga att jag inte kommer att följa serien mer. Den är så dålig att jag faktiskt börjar ta illa vid mig.
Om vi börjar med det faktum att TVÅ av deltagarna hamnar på sjukhus i det tredje avsnittet. En med en tarmsjukdom som blossar upp och en som blir förkyld (?). Vidare så kunde en inte vara med i veckans utmaning för han har hjärtflimmer och får inte utsättas för stressmoment och en annan väljer att av privata själ lämna programmet. Varför blir det så här? Kollas inte deltagarna upp ordentligt innan de får vara med i programmet? Om en deltagare visar sig ha en obotlig tarmsjukdom som förutom att hans kropp inte kan ta upp näringsämnen som den ska också kan bli fysiskt sjuk när som helst av den (Chrons sjukdom), och han får träffa en läkare som ska vara knuten till Biggest Loser och hon säger att han inte får utsättas för tävlingar med stressmoment, är det inte då obeskrivligt ansvarslöst att låta honom faktiskt vara med i Biggest Loser?!
En av de stora skillnaderna mellan den svenska och amerikanska versionen är glädjen. I den amerikanska finns såklart massor med kamp, människor som utmanar rädslor och river väggar, och så finns där mycket glädje, man blir stolt över sig själv och varandra, man peppar varandra, och efter att ha sett ett sådant avsnitt känner jag en jäkla inspiration, jag vill sticka iväg och träna och prova något nytt sätt att träna på med en endaste gång! Efter varje avsnitt av den svenska upplagan däremot, så lämnas man med dysterhet. Det finns ingen glädje i programmet, bara allvar, och allt är så förbannat svenskt: allt från hur tränarna försiktigt försöker få deltagarna att träna till hur deltagarna står med händerna vid sidorna och passivt tittar på när lagkamraterna kämpar de sista sekunderna i veckans utmaning.
En av de största tabbarna i det här avsnittet var hur de tog han om situationen att två befann sig på sjukhus när det var dags för alla att vägas igen. Då gjorde man som så att man vägde dom på sjukhuset och använde deras siffror i tävlingen. De här människorna ligger alltså inlagda. Det visar sig att Robert (förkylningskillen?) har gått ner 6 kilo, och det är ju helt fantastiskt tycker man i programmet. Redan där kände jag avsmak. Killen är sjuk och behöver vård, och man bara glädjs åt att han har fortsatt gå ner i vikt? Sicken HYVENS kille han är som fortsätter att tänka på sitt lag och kämpar så för att gå ner i vikt FAST han är så dålig att han ligger på sjukhus och behöver vård! Den andre killen (Daniel?) har Chrons sjukdom och det visar sig att när man vägde honom på sjukhuset så hade han gått upp 4 kilo! Ve och fasa så hemskt! Såklart är det här ingen lagmänniska, snubben har ju varit så egoistisk att han gått upp i vikt och riskerat sitt lags garanti att få fortsätta vara med i Biggest Loser! Förvisso avslöjas det att har han fått kortison på sjukhuset och det förklarar säkert viktuppgången, men han åker ut den här veckan. Hans lagkamrat Astrid, den sure jäveln, får vara kvar.
En av tränarna, Olga, kräker under avsnittet ur sig det mest idiotiska någonsin. Hon säger att övervikt beror på att man är olycklig, och så förtydligar hon med att säga att man inte kan vara överviktig och lycklig på samma gång. Alltså ursäkta mig, men vilket jävla skitsnack! Om jag någonsin hade någon som helst liten respekt för henne innan så är den bortblåst nu.
Jag tycker att Biggest Loser Sverige är en bra uppvisning av vad som händer när en människa söker hjälp för något i Sverige. Lägg ner programmet innan fler människor fattar hur inkompetent allting är, för då kommer det bara bli ännu mer pinsamt!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar